Related Paintings of unknow artist :. | Votive panel from St. Lambrecht Abbey, The Virgin of Mercy | Portrait of Jakub Sobieski, castellan of Krakow. | The Transfiguration | Still life floral, all kinds of reality flowers oil painting 396 | Classical hunting fox, Equestrian and Beautiful Horses, 114. |
Related Artists:
Gueldry Ferdinand-Joseph
French artist , Paris,1858-Paris,1945
Jean Barbault
French Painter, 1718-1762, French painter and engraver. A pupil in Paris of Jean Restout II, in 1745 he failed to win the Prix de Rome and at his own expense went to Rome early in 1747. The following year, by which time he was a member of the circle of Paolo Anesi, Philothee-Francois Duflos, Jean-Laurent Legeay and Giovanni Battista Piranesi, Barbault made engravings for the Varie vedute di Roma antica e moderna published in Rome. As a painter he was encouraged by Jean-Francois de Troy, director of the Academie de France, who commissioned from him 20 small pictures representing characters from the Turkish masquerade organized by the pensionnaires for the carnival of 1748, of which 11 survive (Beauvais, Mus. Dept. Oise; Narbonne, Mus. A. & Hist.; Paris, Louvre (see fig.); Venice, Col. Cini; and elsewhere). When, by special favour, he became a pensionnaire at the Acad?mie (1749-53), he made a copy (Lille, Mus. B.-A., destr. 1916) for Louis XIV of Luca Penni's fresco the Baptism of Constantine in the Vatican Stanze (it was then attributed to Raphael). While travelling in Rome, Abel-Fran?ois Poisson de Vandieres, Marquis de Marigny, commissioned a series of Italian Costumes, of which some of the originals or replicas remain (Castres, Mus. Goya; Dijon, Mus. B.-A.; Orleans, Mus. B.-A.; Paris, Louvre). In 1751 Barbault depicted the planned procession of the pensionnaires for the carnival in a frieze-like painting (380*3920 mm), the Masquerade of the Four Corners of the World (Besaneon, Mus. B.-A. & Arch?ol.). Many of Barbault's idealized Roman landscapes date from this period (examples Angers, Mus. B.-A.; Baltimore, MD, Walters A.G.; Madrid, Mus. Cerralbo; Notre Dame, IN, Snite Mus. A.; and elsewhere), but above all he wanted to be a painter in the grand manner, painting St Francois de Sales Placing Jeanne de Chantal under the Protection of St Vincent de Paul (Rome, SS Giovanni e Paolo) for the beatification of Ste Jeanne de Chantal in 1751.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.